Extra anpassningar och vår uppfattning av normalitet

Alla elever har rätt att utvecklas till sin fulla potential. I skolverkets 3:e kapitel slås fast att elever ska få den ledning och stimulans som de behöver för att utvecklas optimalt. Den ordinarie undervisningen är den ledning och stimulans som alla elever får. Extra anpassningar är stödinsatser som sätts in när den ordinarie undervisningen inte kan möta elevens förutsättningar och behov i lärandet, men där glappet mellan förutsättningar och ordinarie lärmiljö inte är så särskilt stort att ett särskilt stöd måste sättas in. Extra anpassningar är en förkortning av “stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen”. När särskilt stöd sätts in är det för att glappet mellan den ordinarie undervisningen och elevens förutsättningar är särskilt stort.

Det tycks finnas ett behov av att kategorisera vår undervisning och framför allt de elever som har olika behov. Vi har tidigare sett exempel på vad som inte räknas som ordinarie undervisning. Elever har t. ex. gått i läsklass, eller obs-kliniker när den ordinarie undervisningen inte har kunnat möta elevens förutsättningar. Kategorisering av undervisning är alltså inte nytt. Nu riktas blicken mot vad som är ledning och stimulans i vanlig, ordinarie lärmiljö? Vilka elever är det som omfattas av den? Vad är extra anpassad undervisning och lärmiljö? Vilka är dessa elever som faller utanför det som anses vara ordinarie? Vad är särskild undervisning och lärmiljö? Vilka är dessa elever? Skolan är en viktig arena när det gäller att sätta och befästa normer, hur vi ser på varandra och vad vi anser är normalt, ordinarie. Martinsson och Reimers (2014) skriver i sin bok Skola i normer att “genom att en norm alltid pekar mot vad som anses ‘normalt’, bär den alltid på föreställningar om sin motsats, om det ‘icke normala’ (---) Att granska normer blir därför ett sätt att förstå vad som möjliggör (...) diskriminering av dem, den eller det som anses falla utanför normernas och det normalas gränser” (s. 10-11). Extra anpassningar är någonting som inte hör till den ordinarie, normala undervisningen, utan de läggs till för de som inte klarar av det normala. Vad innebär det för vår syn på normalitet hos eleverna?

Ändringen i skollagen 2014 som innebar att stödinsatsen “extra anpassningar” infördes kom till för att antalet åtgärdsprogram som skrevs var stort, och arbetsbördan för att åstadkomma dokumentationen upplevdes som betungande och byråkratisk. Med extra anpassningar skulle stödet komma till fortare och skolmisslyckanden skulle undvikas. En mycket fin tanke. Men nu gör många lärare sina röster hörda och menar att arbetsbördan och dokumentationen inte blivit mindre, snarare större (Jällhage, 2017). Antalet elever som behöver någon form av stödinsats utöver den ledning och stimulans som den ordinarie, normala, undervisningen erbjuder är stort. Stödinsatsen behöver dokumenteras i individuella utvecklingsplaner och Skolinspektionen har också påpekat att kartläggningen av elevers individuella behov i förhållande till den erbjudna normala undervisningen måste förbättras, liksom utvärderingen av de extra anpassningarna (Skolverket, 2016).

När vi konstaterar att många elever är i behov av stödinsatser utöver den ordinarie undervisningen behöver vi rikta blicken mot den ordinarie, normala, undervisningen och inte mot de elever som hamnar utanför den. Har vi satt ramarna för det ordinarie, för normaliteten, allt för snävt? Vem bestämmer var gränserna går och vad som kan anses vara normal undervisning? Vi behöver vara observanta på våra normer kring elevers mångfald  och förutsättningar för lärande och utveckling. Är det så att införandet av extra anpassningar har bidragit till att krympa den undervisning som är ordinarie? Skolverket har nyligen på sin hemsida förtydligat vad som kan räknas som extra anpassningar. Exempel som nämns är bl. a. extra tydliga instruktioner, stöd att sätta igång arbetet, hjälp att förstå texter och någon extra utrustning. Vi behöver fundera på om inte många av de extra anpassningarna behövs av så många att vi bör anse att det är normalt att behöva dessa anpassningar. De borde då flytta in inom ramen för den ordinarie undervisningen och inte alls benämnas stödinsats, utan bli en del av den varierade och mottagaranpassade moderna undervisningen. Men blir inte det svårt för lärarna? Jo! Det blir precis lika svårt som innan, jättesvårt. Det är jättesvårt att vara lärare. De kommer att fortsätta att undervisa samma elever. Skillnaden blir att det inte är eleven som pekas ut som i behov av en stödinsats, det är skolans verksamhet som blir i behov av stödinsats. Fokus flyttas från resurskrävande stödinsatser för elever till resurskrävande stödinsatser för skolutveckling. Lärare måste få stöd i sin undervisningssituation och lärmiljö. Ibland räcker det med extra anpassningar i form av ett utökat stöd från kollegor och möjlighet att diskutera sin undervisnings dilemman med specialpedagogen. I andra fall kan det behövas ett särskilt stöd i form av tät handledning av specialpedagog, observationer i klassrummet, samverkan kring dilemman och organisationsförändringar från skolledningens sida. Vi kan också fundera på om inte detta arbetssätt borde anses som normalt, och inte benämnas stödinsats.

Referenser

Jällhage, L. (2017). Ökad arbetsbörda efter skolreformen. Lärarnas tidning. Hämtad 2017-02-18 https://lararnastidning.se/okad-arbetsborda-efter-stodreformen/

Martinsson, L., Reimers, E. (red). (2014) Skola i normer. Malmö: Gleerups.

Skolinspektionen. (2016) Skolans arbete med extra anpassningar. Granskningsrapport.